Lattefascisten slår tillbaks.

Lattefascisten har legat i träda. Det har en rad förklaringar, vi har varit upptagna med att dricka Obama-latte på Starbucks i NY och av en kort sejour av heltidsarbete. Nu är den tiden över, och vi kan åter fokusera på det viktiga i livet. Lah-teh.

Ett längre inlägg om bland annat problemet med ta med-latte och varför det inte går att hitta bra latte i gamla stan kommer inom kort, men innan dess ska vi uppdatera er på två viktiga fronter.

1. Alla som slagit sina lovar kring ett av lattefascistens bästa hak, Fiesta, och oroats över den monumentala bristen på kunder Fiesta trots sin formidabla latte har, kan andas lättare nu. Lattefascisten har nämligen hört er oro och ställt frågan ni själva velat göra. Ni Kommer Väl Inte Att Överge Oss, Eller Hur? Finanskrisen får inte skörda ännu ett offer. Och det kommer den inte heller göra. Fiesta-killarna lever kanske inte på easy street, men klarar sig tack vare sin cateringverksamhet. Thankyoulord.

2. Bagel Street Café har börjat med märkliga delicatokakor. Lattefascisten trodde först inte sina ögon, men det är sant. Hallongrottor och såna där chockladdoppade havrekakor, närmare bestämt. En mycket märklig uveckling - vem gillar egentligen delicato? Men latten är fortfarande exemplarisk, så vi försöker gilla läget.

Läs även andra bloggares åsikter om bagel street café, fiesta deli, latte, vasastan

Latte utan kärlek och erotik på Edenborg

Kafé Edenborg är ett charmerande fik i Gamla stan som bland annat tillhandahåller erotisk litteratur och ett stort utbud av flyers med obskyra budskap. Här flockas litteraturvetarna för studiesessioner och de som blivit för gamla för att fika på String. Det är heller inte helt omöjligt att man träffar på Jonas Hassen Khemiri. Lyckligtvis har turisterna inte hittat hit, vilket sannolikt beror på att Edenborg ligger en hel parallellgata ner från Väserlånggatan. Som framgår av bilden är Edenborg inrett med medaljongtapet och omaka möbler. Det är ett allt annat än standardiserat kafé och stämningen är därför allt annat än tillknäppt. Lokalen gör sig också utmärkt för privata tillställningar och mindre akustiska spelningar och den kan abonneras för sådana ändamål.

Latten är... skaplig. Fullt drickbar, men medioker. Den är tre grader för kall och skummet är bara krämigt till en början för att sedan försvinna snabbt. Resultatet blir att latten är rumstempererad efter två klunkar, eftersom ett krämigt skum annars hjälper latten att hålla värmen. Lattefascisten frekventerar ändå Edenborg eftersom det har andra fördelar men håller sig framdeles till bryggkaffe och rekommenderar er att göra detsamma.

Betyg: 3 lite för kalla latte

Läs även andra bloggares åsikter om edenborg, gamla stan, kall latte, erotisk litteratur

Maffioso på Non Solo Bar

Lattefascisten har besökt Non Solo med jämna intervaller i flera år. Den statistiska slutsatsen som kan dras är att latten alltid håller och har hållit hög klass. Det ryktas om att Non Solos barristor har vunnit, eller i vart fall tävlat i barista-SM. Lattefascisten behöver knappast fylla i några luckor vad gäller den perfekta creman, det utsökta skummet eller temperaturen.

Imorse kom Lattefascisten in på Non Solo helt nyvaken och med imma på glasögonen efter en cykeltur i ett Stockholm med arktiskt klimat. Lattefascisten tittar sig förvirrat omkring, snubblar fram till baren och framstår förmodligen som något retarderad. När imman försvunnit från glasögonen står hon öga mot öga med en 10-poängare till man som frågar vad det får lov att vara. Lattefascisten stammar fram något och baristan uppfattar vant beställningen och börjar bereda drycken. Innan mjölken skulle hällas över espresson får Lattefascisten frågan; vill du ha ett löv eller en tulpan?
Den orutinerade kafébesökaren undrar säkert vad man ska ha ett höstlöv till men tänker att en tulpan alltid är trevligt. Som tur är vet Lattefascisten att det rör sig om mönster i latten. Trots det dubiösa första intrycket lyckas Lattefascisten - stadig på rösten - prestera ett rappt svar. "Löv tack". Bra där.

Trots baristahunkarna och den oklanderliga latten kan Lattefascisten få the creeps av Non Solo. Förmodligen beror detta på klientelet. Många spårlösa, medelålders män med manschauvinistisk uppsyn. Det finns också drag av juggemaffia. Mörka män som står upp och dricker espresso, trots att det finns sittplatser. De röker Marlboro utan varningstexter på förpackningarna. Den märkliga stämningen gör att betyget inte kan bli mer än en fyra.

Betyg: Fyra latte

Intryckslöst på Mojo

Som ni ser på bilden består latten på Mojo till en tredjedel av skum. Lattefascisten får sätta på sig skyddsglasögon och gräva sig ner till kaffet. Men medan man gräver tillhandahåller Mojo trådlöst internet, vilket fungerar som ett slags damage control. Latten är dessutom mödan värd. Den är utmärkt balanserad i smaken och mycket krämig. Men Mojo, Lattefascisten vill slita sitt hår när ni tror att er skumkomponering är värd 35/40 kronor (liten/stor). Ingen latte är värd priset av en blus på Myrorna. Vad är det vi betalar för? Mässingslamporna i taket som är mer vräkiga än minnesvärda? Dessutom är majoriteten av klientelet under 18 år. 20 latte på Mojo och barnbidraget är ett minne blott. Ta lite hänsyn era utsugare.



Betyg: 3 latte

Läs även andra bloggares åsikter om latte, mojo, trådlöst nätverk

Vi HÖRS aldrig mer igen

Det finns kaffe och sen finns det svart, besk dryck som vid första ögonkastet kan likna kaffe. Situationen kan jämföras med alla rutiga halsdukar i beige som syns på var och varannan hals i stan. Burberry tänker du först. Men titta en gång till och du ser att det är fyra streck i rutmönstret, inte tre som som är Burberrys tradition. Du beskådar - en Schmurberry!

Lattefascisten har tvingats dricka motsvarande bleka kopia i kaffets värld - schmaffet på HÖRS. Denna restaurangkedja har kafémonopol på Stockholms universitet där Lattefascisten tillbringar alltför många av veckans dagar. För tre år sedan tillhandahöll HÖRS automatlatte. Lattefascisten tog då omvägar för att slippa se åbäket till maskin. Men för två år sedan var dagen kommen då HÖRS äntligen kom att ta tempen på kaffekulturen och investerade i espressomaskiner. Det tog två månader för personalen att lära sig hantera ångvred och malning, men sedan var lyckan gjord. Handgjord och välsmakande latte serverades på löpande band!

Men efter solsken kommer regn. Hagel rentav. Denna höst har nämligen personalen på samtliga HÖRS-kaféer bytts ut och ersatts med fullkomligt retarderade kaffekokerskor som hettar upp mjölk till kokpunkten och häller den i en kopp schmaffesump. Lattefascisten lider nu av tredje gradens brännskador på tungan. Allt detta görs dessutom i en ironisk anda då latten, eller snarare slatten, serveras i dessa take away-muggar:

Lattefasisten tycker att HÖRS skymfar latte brutalt och bojkottar.

Betyg: En uthälld slatt

Läs även andra bloggares åsikter om HÖRS, dålig latte, Stockholms universitet

"Lattemammor", gimmie a break.

Lattefascisten tänkte, bland annat apropå en artikel i DN Söndag förra veckan, passa på att yttra sig om lattemammorna. Ett lika intressant som märkligt fenomen.

Scenen:
Två eller tre 30-nånting kvinnor med jättestora terränggående barnvagnar som brer ut sina prytlar, sina barn, sina små burkar med kex och banan, sina pipmuggar, sina Vanity Fairs, sina sjalar och sig själva över hela sofforna på kafét du gillar. De tar alla fönsterplatser, de har barn som skriker, och de flyttar aldrig, ALDRIG någonsin på sig.

Och nu:
Tillbaks till verkligheten.

Lattemammors problem är, enligt sägnen, att de är arroganta och tar plas. Båda egenskaper som inte bör få utvecklas ostört, såklart. Men Lattefascisten har svårt att se vem det egentligen är som är den här fruktade lattemamman.

Lattefascisten har visserligen inte barn, men är ändå rätt säkra på att de flesta mammor faktiskt inte har varken tid eller möjlighet att riva av fyratimmarspass på Waynes. Det är gymnasister som gör sånt, och det är mest för att de vill skolka från engelskan. Lattemamman kanske också vill skolka från kidsen ibland,men det är betydligt svårare.
De mammor som Lattefascisten känner tillbringar sin mesta tid med sina kids, och tillfällen att hänga med kompisar står inte direkt som spön i backen. Att de när kidsen äntligen somnat efter två-rapet vill komma ut ur lägenheten som förmodligen luktar bäbiskräks och är dekorerad med nappar överallt är inte så himla konstigt. Och att de har kompisar som också vill det och som de då passar på att träffa känns inte heller helt orimligt.

Lattefascisten tror helt enkelt att lattemamma-hatet är en ny variant på en inte särskilt ny företeelse - misogyniteten. Det känns inte särskilt fräscht att störa sig på att kvinnor tar plats, eller på att kvinnor med barn inte håller sig hemma vid spisen och kokar potatis. Det finns flera studier som visar att en kvinna vid ett sammanträde inte behöver ens prata lika mycket som sina manliga kollegor för att det ska framstå som att hon dominerade samtalet. Lattefascisten tror att lattemammhatet är samma fenomen i ny förpackning. Det spelar liksom ingen roll att barnvagnarna faktiskt blivit både lättare och mindre - det stönas ändå över att de brer ut sig över uteserveringar och inne i kafésofforna. En lattemamma behöver inte dricka latte, inte sitta länge och resa sig så fort barnet tröttnat på att hänga på waynes - det kommer inte spela någon roll. Hon kommer ändå att få personifiera allt som är dåligt med storstäder, latte, föräldraledighet, kvinnor och kvinnors plats i samhället och det offentliga rummet.

Det är så deprimerande självklart att det inte finns någon manlig motsvarighet till lattemammor. Lattepappan finns än så länge bara som retorisk ögonblinkning, inte som något man faktiskt irriterar sig på.

Kom igen, y'all. Har vi inte kommit längre än så här 2008?

Läs även andra bloggares åsikter om latte, lattemammor

Lagom med foam

Café Foam håller sig inom det standardiserade formatet. Trots rosa och tämligen barocka möbler ger Foam inget bestående intryck. Här finner man enligt seden lattemammor, studenter som tröttnat på biblioteken samt en och annan suit som beställer "caffè cortado" (vilket för övrigt är detsamma som en dubbel cappuccino, men det var inte så populärt hos suiten att baristan påpekade det). Det finns säkert en ambitiös tanke bakom Foam. De försöker tappert sticka ut men resultatet är snarare ett smaklöst magplask av pretentioner.



Lyckligtvis har det misslyckade nyskapandet inte drabbat kaffet. Tvärtom håller det hög klass. Glasen påminner om en vinkupa utan fot och den krämiga latten gör sig utmärkt däri. Såväl temperatur som smak är oklanderlig. Det stör dock Lattefascisten att Foams lokalhyra inverkar på priset. 35 spänn bellar en stor och Karlavägen är allt annat än ett intressant stråk att se ut över. Men är man desorienterad på Östermalm kan latten på Foam få en att känna sig mer hemma.

Betyg: 4 latte

Läs även andra bloggares åsikter om latte, foam, östermalm