"Lattemammor", gimmie a break.

Lattefascisten tänkte, bland annat apropå en artikel i DN Söndag förra veckan, passa på att yttra sig om lattemammorna. Ett lika intressant som märkligt fenomen.

Scenen:
Två eller tre 30-nånting kvinnor med jättestora terränggående barnvagnar som brer ut sina prytlar, sina barn, sina små burkar med kex och banan, sina pipmuggar, sina Vanity Fairs, sina sjalar och sig själva över hela sofforna på kafét du gillar. De tar alla fönsterplatser, de har barn som skriker, och de flyttar aldrig, ALDRIG någonsin på sig.

Och nu:
Tillbaks till verkligheten.

Lattemammors problem är, enligt sägnen, att de är arroganta och tar plas. Båda egenskaper som inte bör få utvecklas ostört, såklart. Men Lattefascisten har svårt att se vem det egentligen är som är den här fruktade lattemamman.

Lattefascisten har visserligen inte barn, men är ändå rätt säkra på att de flesta mammor faktiskt inte har varken tid eller möjlighet att riva av fyratimmarspass på Waynes. Det är gymnasister som gör sånt, och det är mest för att de vill skolka från engelskan. Lattemamman kanske också vill skolka från kidsen ibland,men det är betydligt svårare.
De mammor som Lattefascisten känner tillbringar sin mesta tid med sina kids, och tillfällen att hänga med kompisar står inte direkt som spön i backen. Att de när kidsen äntligen somnat efter två-rapet vill komma ut ur lägenheten som förmodligen luktar bäbiskräks och är dekorerad med nappar överallt är inte så himla konstigt. Och att de har kompisar som också vill det och som de då passar på att träffa känns inte heller helt orimligt.

Lattefascisten tror helt enkelt att lattemamma-hatet är en ny variant på en inte särskilt ny företeelse - misogyniteten. Det känns inte särskilt fräscht att störa sig på att kvinnor tar plats, eller på att kvinnor med barn inte håller sig hemma vid spisen och kokar potatis. Det finns flera studier som visar att en kvinna vid ett sammanträde inte behöver ens prata lika mycket som sina manliga kollegor för att det ska framstå som att hon dominerade samtalet. Lattefascisten tror att lattemammhatet är samma fenomen i ny förpackning. Det spelar liksom ingen roll att barnvagnarna faktiskt blivit både lättare och mindre - det stönas ändå över att de brer ut sig över uteserveringar och inne i kafésofforna. En lattemamma behöver inte dricka latte, inte sitta länge och resa sig så fort barnet tröttnat på att hänga på waynes - det kommer inte spela någon roll. Hon kommer ändå att få personifiera allt som är dåligt med storstäder, latte, föräldraledighet, kvinnor och kvinnors plats i samhället och det offentliga rummet.

Det är så deprimerande självklart att det inte finns någon manlig motsvarighet till lattemammor. Lattepappan finns än så länge bara som retorisk ögonblinkning, inte som något man faktiskt irriterar sig på.

Kom igen, y'all. Har vi inte kommit längre än så här 2008?

Läs även andra bloggares åsikter om latte, lattemammor